Låt mig börja en aning personligt. Jag är till yrket litteraturvetare. Men varför blev jag det?

Svaret finns hos min mormor, en kvinna ur arbetarklassen som, på grund av morfars låga inkomst, var tvungen att skura trappor och göra annat grovarbete (förutom hemarbete samt därtill uppfostran av fyra barn) för att familjens ekonomi skulle gå ihop.

Mormor hade en dröm, möjligheten att få läsa böcker, riktiga böcker av riktiga författare sådana som till exempel Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Émile Zola och Charles Dickens. Men hon orkade inte förverkliga sin dröm.

När hon sent på kvällen kom hem från sitt slit med skurandet av trappor och försökte öppna den bok hon hade lånat på biblioteket (hon hade självklart inte möjlighet eller råd att köpa böcker i stadens bokhandel, förbehållen de fina läroverkslärarna) så somnade hon som en stock av ren utmattning.

Jag har, såsom professor i ämnet litteraturvetenskap, tagit igen det min mormor aldrig fick möjlighet till men längtade intensivt efter.

Mormor levde under 1900-talets första hälft, i den moderna bokkulturens era. Det var en tid i vilken det egentligen (paradoxalt nog!) inte fanns så mycket böcker men en längtan efter böcker.

Under denna tid var författaren en oåtkomlig gigant, en ofattbart respekterad idol, i kändisskap långt överlägsen vår tids svenska ishockeyproffs i Kanada. Detta därför att bokkulturens författare, den diktare min mormor drömde om att få kontakt med, uppfattades som en verkligt autentisk människa, en lidelsefullt engagerad uttolkare av människotillvaron och inte bara en talangfull underhållare och pucklirare.

Den moderne författaren, mormors diktare, var en ideolog i klass med de stora politiska tänkarna och filosoferna.

Men så är det inte längre. Idag är romanförfattaren, liksom det mesta i vår postmoderna skärmkultur, bara en gimmick, ett varumärke likvärdigt med all annan rent kommersiell verksamhet.

Jan Guillou, Henning Mankell, Liza Marklund och Björn Ranelid är såsom författare inga människor av kött och blod utan endast just underhållande pucklirare eller varumärken i marknadsekonomins och upplevelseindustrins tjänst.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hela julhelgen har varit bra, enligt Romme-vd:n, även om anläggningen "bara" varit cirka 3 000 skidåkare per dag. I dagr mer än fördubblades den siffran. Att det var en klämdag i kombination med milt och lite soligt väder tror Bo Funcke var anledni...

Lämna inte din julgran på någon av återvinningsstationerna när julen är slut, då kan du få böter och även polisanmälas. Julgranar räknas som grovavfall och får alltså inte dumpas på vanliga återvinningsstationer utan ska sorteras på Fågelmyra där trä...

Solister och körer backas upp av landets bästa barockorkester, Rebaroque från Stockholm, som vid bildandet för tolv år sedan hette Stockholms Barockensemble. Rebaroque har gjort Juloratoriet 40-50 gånger varav flera i Leksand och Falun. Det är befo...

Det är lätt att förstå varför Cranford blev en så populär TV-serie att den flera vann Bafta, Emmy samt Golden Globes och nu får en fortsättning i Tillbaka till Cranford. En parallell vore om Sverige skulle använda sina allra bästa skådespelerskor u...

Varje liten kyrka med självaktning (och nästan alla kyrkor äger sin självaktning) har glasskåp där de ställer ut gamla skelettdelar. Jag gillar det där. Det är ett väldigt konkret sätt att tro. När jag drack var jag rädd för den nyktre mannens tråk...