Hela julhelgen har varit bra, enligt Romme-vd:n, även om anläggningen "bara" varit cirka 3 000 skidåkare per dag. I dagr mer än fördubblades den siffran.

Att det var en klämdag i kombination med milt och lite soligt väder tror Bo Funcke var anledningen till att cirka 6500 ville åka utför denna dag.

- Vi är både glada och stolta. Det har ju även satts rekord i restauranger och på skiduthyrningen, säger han.

Firar ni det på något sätt?

- Nej, inte mer än att vi kramar om vår personal och gratulerar dem.

Blev det långa liftköer?

- Nej, allt har fungerat bra. Det var tio minuters väntan i sittliften och sex minuter i släpliftarna, så alla har hunnit åka skidor.

Finns det någon gräns för hur många besökare ni kan ha?

- Vi klarar lite fler besökare, både när det gäller liftkapacitet och parkeringsplatser.

Tror du det kommer lika mycket folk under helgen?

- I morgon blir det nog också mycket, men lite mindre på söndag som är en typisk resdag och en dag när man börjar förbereda sig för jobb och skola igen.

Hur har beläggningen på hotellet varit?

- Det har varit fullt sedan annandagen och till och med nu på söndag.

Lämna inte din julgran på någon av återvinningsstationerna när julen är slut, då kan du få böter och även polisanmälas. Julgranar räknas som grovavfall och får alltså inte dumpas på vanliga återvinningsstationer utan ska sorteras på Fågelmyra där träet förbränns och ger fjärrvärme och elektricitet.

- Det blir lätt att folk slänger sina julgranar på återvinningsstationer för att de tror att de gör rätt. Men julgranar har inget där att göra. De är inga förpackningar, säger Mia Steinbach, regionschef på Förpacknings och Tidningsinsamlingen.

- Våra bilar har inte resurser att köra runt på julgranar, kylskåp eller annat som har dumpats på återvinningscentralerna. Allt felaktigt beteende på återvinningsstationerna hindrar oss i vårt arbete och kan ge böter, säger Mia Steinbach. Än så länge är det inga stora problem men Mia Steinbach vill upplysa om hur julgranssorteringen ska gå till innan tjugondag Knut då de flesta julgranar körs bort. Även julgranspynt och belysning ska köras till Fågelmyra återvinningscentral.

Enligt Borlänge energi är det fler och fler Borlängebor som lämnar sina julgranar på rätt ställe.

- Vi har sett en ökning av julgranar på Fågelmyra de senaste åren, säger Christian Olhans på Borlänge energi och berättar att julgranar tippas av i jämn ström uppe på återvinningscentralen redan nu.

Solister och körer backas upp av landets bästa barockorkester, Rebaroque från Stockholm, som vid bildandet för tolv år sedan hette Stockholms Barockensemble. Rebaroque har gjort Juloratoriet 40-50 gånger varav flera i Leksand och Falun.

Det är befogat att beteckna Rebaroque som Sverigebäst. När Birgitta Svendén tog över som operachef var en av de visioner hon presenterade att sätta en riktig barockorkester i Hovkapellets dike under barockoperor på nationalscenen. Hennes fråga gick då direkt till Rebaroque.

De första tre delarna av Juloratoriet framförs i morgon kväll i Stora Kopparbergs kyrka i Falun. Då leder Anna Kjellin framförandet. I övermorgon fullföljs framförandet med de avslutande tre delarna i Leksands kyrka under ledning av Mikael Boström Eric'.

Den namnkunnigaste solisten är Ann-Kristin Jones, som gör altpartiet. Liksom när Dalasinfoniettan gjorde Händels Messias för en månad sedan görs baspartiet av Lars Johansson Brissman. Sofia Niklasson är sopran och Mikael Stenbaek tenor.

Det är lätt att förstå varför Cranford blev en så populär TV-serie att den flera vann Bafta, Emmy samt Golden Globes och nu får en fortsättning i Tillbaka till Cranford.

En parallell vore om Sverige skulle använda sina allra bästa skådespelerskor ur vår, gyllene, äldre generation till en serie om när en svensk småstad mötte industrialismen. Tänk på namn som Sif Ruud, Margaretha Krook med flera.

I BBC och Englands fall heter de prisbelönta skådespelerskorna Judi Dench, Imelda Staunton, Deborah Findlay och Barbara Flynn, men serien har ett rikt persongalleri och i de nu aktuella två delarna förekommer exempelvis Jonathan Pryce, som ju spelat Bondskurk, i rollen som Mr Buxton.

Perspektivet på förloppet är en välmenande, virrig, illa informerad, klassmedveten, orolig men ändå sensationslysten mormors. Allt har gått sin gilla gång i Cranford fram till 1840-talet, men så händer så mycket.

Den ekonomiska kartan ritas om, klassresor görs uppåt och nedåt, handeln ökar, kvinnor börjar skriva i tidningarna, en italiensk trollkarl ger föreställningar, läkarvetenskapen förbättras, älsklingskon rymmer och dekadenta valser börjar dansas i Cranfords samlingslokal.

Som drama är serien oerhört välskriven. Den överraskar gång på gång med oväntade dödsfall, äktenskap och brottslighet. Förloppet är placerat mitt i den engelska självbilden - ett land som kom att dominera världen genom sina ingenjörer, sin företagsamhet och sin utvecklingsoptimism.

Framtiden ligger hos de yrkesverksamma, inte hos gentlemannaklassen, som dessutom visar tecken på grov dekadens. Lady Ludlows homosexuelle son återvänder från sitt lättingliv med byggprojekt vid Gardasjön i Italien, som förött godsets ekonomi. Modern dör i sin intensiva väntan.

Låt mig börja en aning personligt. Jag är till yrket litteraturvetare. Men varför blev jag det?

Svaret finns hos min mormor, en kvinna ur arbetarklassen som, på grund av morfars låga inkomst, var tvungen att skura trappor och göra annat grovarbete (förutom hemarbete samt därtill uppfostran av fyra barn) för att familjens ekonomi skulle gå ihop.

Mormor hade en dröm, möjligheten att få läsa böcker, riktiga böcker av riktiga författare sådana som till exempel Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Émile Zola och Charles Dickens. Men hon orkade inte förverkliga sin dröm.

När hon sent på kvällen kom hem från sitt slit med skurandet av trappor och försökte öppna den bok hon hade lånat på biblioteket (hon hade självklart inte möjlighet eller råd att köpa böcker i stadens bokhandel, förbehållen de fina läroverkslärarna) så somnade hon som en stock av ren utmattning.

Jag har, såsom professor i ämnet litteraturvetenskap, tagit igen det min mormor aldrig fick möjlighet till men längtade intensivt efter.

Mormor levde under 1900-talets första hälft, i den moderna bokkulturens era. Det var en tid i vilken det egentligen (paradoxalt nog!) inte fanns så mycket böcker men en längtan efter böcker.

Under denna tid var författaren en oåtkomlig gigant, en ofattbart respekterad idol, i kändisskap långt överlägsen vår tids svenska ishockeyproffs i Kanada. Detta därför att bokkulturens författare, den diktare min mormor drömde om att få kontakt med, uppfattades som en verkligt autentisk människa, en lidelsefullt engagerad uttolkare av människotillvaron och inte bara en talangfull underhållare och pucklirare.

Den moderne författaren, mormors diktare, var en ideolog i klass med de stora politiska tänkarna och filosoferna.

Men så är det inte längre. Idag är romanförfattaren, liksom det mesta i vår postmoderna skärmkultur, bara en gimmick, ett varumärke likvärdigt med all annan rent kommersiell verksamhet.

Jan Guillou, Henning Mankell, Liza Marklund och Björn Ranelid är såsom författare inga människor av kött och blod utan endast just underhållande pucklirare eller varumärken i marknadsekonomins och upplevelseindustrins tjänst.

Varje liten kyrka med självaktning (och nästan alla kyrkor äger sin självaktning) har glasskåp där de ställer ut gamla skelettdelar. Jag gillar det där. Det är ett väldigt konkret sätt att tro.

När jag drack var jag rädd för den nyktre mannens tråkiga ritualer och rutiner. Jag var rädd att utplånas i en mjölkfärgad vardaglighet. Jag kunde inte se att mitt liv var ett rituellt kaos.

Livet och kärleken manifesteras genom riter. Närhet och lust är ritualer. Äktenskapet var tidigare en skruv i samhällskroppen men sedan detta samhälle allt mer kommit att lösgöra sig från allting av värde, så är bröllopet nu istället en gerillahandling, en rörande, vacker seger över döden och tristessen.

När våra för tidigt födda barn dog begravde vi dem. Små kistor. En präst. Gråt och musik. Det var fasansfullt. Men det var också helt nödvändigt. Ritualen lindrade sorgen något. Riterna guidar oss ut ur det som står still.

2011 kommer jag gifta mig för första gången. Jag har vänner som varit gifta länge och flera gånger. Jag har vänner som brutit upp och nästan gått under. Jag inser att äktenskapet är en galenskap men det är bland annat just därför som jag så gärna vill gifta mig.

Vi ska gifta oss i Venedig. När resten av världen ljuger fram Paris som kärlekens stad lämnar de Venedig fritt. I en kyrka vid vattnet ska vi lova för Gud och varandra att vi ska älska varandra i nöd och lust.

Vi har gått igenom denna nöd och denna lust. Jag gör mig heller inga illusioner om att vi kommer bli skonade från lidande i framtiden. Livet är en bakfyllesvettig dans mellan katastrofer men denna försäkran inför Gud kommer förhoppningsvis vara ett starkt band av ljus och tålamod när mörkret kryper nära oss i framtiden.

Ingen som gifter sig inbillar sig att det är en enkelbiljett till himmelriket. Men människor gifter sig ändå. Det är ju storstilat på alla sätt. Människor trotsar den politiskt korrekta mallen och allt sunt förnuft och gifter sig trots att de innerst vet att det är galenskap. Det är vackert. Det är också extremt hoppfullt.

Det är hoppfullt att inte bara döden har sina riter utan att också kärleken har sina verktyg som vi kan dyrka upp det här märkliga livet med. Det är ett kort liv, men det kan kännas långt medan det pågår.